Fredagen den 21/9-12
Såg precis klart The Notebook. Jag har ju det senaste året haft väldigt svårt att se klart en hel film, blivit rastlös och inte haft tålamod att engagera mig. Men trots klichéer och smörig romantik var den så vacker så att det gjorde ont. Och det kom tårar. Blöta underbara tårar. Jag har gråtit många gånger detta året. Utan tårar. Men de kom idag och även om de var få kändes det bra att de kom. Kände mig lite mänsklig för ett tag. Sist var då mormors sång spelades på hennes begravning. Vad jag kommer ihåg i alla fall. Men som sagt, en väldigt vacker film som påminde mig om de stunder vi hade då allt var bra och kärleken kändes oändlig. Egentligen ingen bra film att titta på kort efter man förlorat den man trodde var ens livs kärlek. Imorgon blir det skräckfilm.
